Historik

Sarvlaks säteri i Pernå hade bevisligen åtminstone från 1400-talet varit i sinsemellan befryn­dade släkters ägo. I flere generationer hade gårdens ägare ägnat sina krafter åt allmänna och kul­turella värv. Ernst von Born, den sista ägaren, av sin att, till stommen av Sarvlaks säteri, Stor­Sarvlaks, verkade sålunda under många år som riksdagsman och ordförande för Svenska Folkpartiet, som minister i landets regering och som ordförande i bl.a. Nylands Svenska Lantbrukarssällskap.

Det var därför svårt for Ernst von Born att genom sig låta stommen av Sarvlaks säteri, Stor-­Sarvlaks, “gå ur släkten”. Helst hade han sett att Stor-Sarvlaks med dess traditioner och kultur hade bevarats odelat i släktens ägo med förpliktelser för ägaren att enligt förfädrens sed verka till fromma för fosterlandet och särskilt för upprätthållandet av den svenska kulturen i landet. Då han emellertid saknade egna bröstarvingar men i stället hade talrika arvingar i sidoled fanns ingen möjlighet att realisera dessa önskemål i samband med en rättvis fördelning av arvet. Om äganderätten till Stor-Sarvlaks genom ett laga arvsskifte skulle övergå till ett flertal inte nära befryndade arvingar kunde en uppdelning av gården befaras, vilket skulle ha inneburit att Stor-Sarvlaks skulle ha gått förlorat som herrgård.

För att kunna bevara gården som en odelad helhet och för att realisera tanken att understöda ideella och allmänna strävanden i Svenska Finland, och för att samtidigt dock tillförsäkra arvingarna en del av det värdefulla kulturarvet, donerade därför Ernst von Born och hans maka, friherrinnan Alix von Born, i sitt inbördes testamente av den 12. maj 1953, äganderätten till Stor-Sarvlaks gård till Svenska Litteratursällskapet i Finland, *) för att av sagda sällskap förval­tas till förmån för Svenska Kulturfonden, under följande villkor:

1. Stor-Sarvlaks gård bör så vitt som möjligt bibehållas som en odelad herrgård.
2. Någon av V. M. von Borns ättlingar skall beredas tillfälle att disponera gårdens huvudbyggnad för att pietetsfullt vårda sig om det gamla hemmet och dess traditioner.